iframe { height: 1px; width: 1px; }
Lyckan... kan vara som en svag ton som klingar genom vardagen

ONDA OCH GODA MINNEN..




Ååh.. min kropp rymmer så många minnen att det är underligt att de ordinarie organen får plats alls.

Minnen från tidig barndom. Minnen på ont och minnen på gott.. 
Finns det någon skarp gräns vad vi verkligen minns, eller.. 
Jag har fått så mycket berättat att jag ibland inte är klar över om jag upplevt eller hört det. 

Ibland känns det som om det är ett särdeles smärtsamt minne som kryper längs handleden vidare genom armbågen upp över axlarna och sedan ner mot hjärtat. 
 Armen blir tung och matt, och i hjärtat hugger det till något olycksbådande under en kort sekvens.
Svarta mörka minnensfragment dyker upp. 
Det är snabba mikrosekunder, som ändå är märkligt närvarande. 


 Men, ibland kan jag i stället känna som en lekande lätt smekning över mitt huvud. 
Det minner något om sprudlandet från en sockerdricka, den gammaldags sorten, med mycket bubblor i, och det går inte att låta bli att le. 
Ett nästan fånigt leende, ja, kanske snarare det lilla lilla barnets leende, och en slags värme och kärlek, den där genomträngande kärleken som gör att du nästan blir bedövad ett slag.. 
En underbar lätt yrsel.
När den känslan försvinner, är det nästan som en nysorg. 
Men det är nog bara egentligen den normala sinnestämningen som infinner sej igen.. 

 En doft från en svunnen tid, som utvecklar en seriereaktion av känslor i blodbanorna. Ibland behöver jag ha tillräckligt med vila, hmm, får jag någonsin det? 
Tillräckligt för att kroppen skall få bli totalt avslappnad och utsövd, fri från alla små sammandragningar och smygande  nästan omärkliga ryckningar i segmenten. 
Vid meditation kan jag uppleva som om jag bara får snabbversionen. 
Reprisen av det sista riktiga utvilandet.
 När ryggen krampar och blir öm, får jag uppenbarelser om otillfredsställd ömhet. Från vem ville jag ha det, och från vem fick jag det inte? 
Tänk om den/de personerna visste att det skulle orsaka nästan livslång smärta i skelettet för den personen de tillbakavisade med kyla eller likgiltighet. 
Kan vi laga kroppen, som vi lagar en bil eller gör en enkel operation? 
Kan vi introvert se in i hela omloppsbanan och sätta upp små hinder, eller helt enkelt riva ner staket som hindrar oss att få den frid vi är värda och verkligen behöver för att klara varje “nymoment” som dyker upp hela tiden. 
 Det sägs att det är just Frid, alltså en äkta inre Frid, som inte försvinner vid varje orätt,  problem eller dylikt. 
Det är denna äkta innerliga Friden som människor sägs söka. 
Över hela världen, totalt oberoende av var de bor på jorden, om det finns överflödande ekonomi, ren fattigdom eller vilken status de anses ha..
 Finns det något vi kan göra för varandra, eller är det bara vi själva som kan läka den något sargade kropp, som de flesta av oss verkar bära på, oavsett hur många kilo kroppen väger.
 Det sägs att i överflödsfett sitter en hel del obearbetat, men även riktigt smala verkar drivas av en minnesrik och Fridstörstande lekamen.


Ok, vad kan vi göra? 
Personligen ska jag försöka att inte såra någon i onödan även i fortsättningen. 
Heller inte ge sken av hyckleri, att jag skulle besitta avsaknad av allestädes obehagliga känslor, som exempelvis avundsjuka, intolerans och en allmän irritation på de som inte tycker som jag i stunder när det skulle passa mej.
 Det borde finnas flera sätt än regression, andeutdrivning, olika sorters terapier mm. Vilket inte alls betyder att jag finner dessa obetydliga.

Men om vi försöker, verkligen försöker med hela vår intention,  vara så vänliga, förlåtande, medkännande och förstående mot varandra som vi kan hela tiden. Då borde det ju åtminstone räcka att läka en del upplagrad smärta som ger sej uttryck i olika åkommor och diffusa känslor.
Det förekommer ett riktigt skrämmande exempel på något som jag gärna skulle vilja se försvinna för all evighet.  “ Dubbelbudskapet”. 
Det, som några få, med ett snett leende på läpparna och honung i pennan, säger eller skriver först  “ Jo.jo..jag tycker att du är så fin, men, nu kommer det: det som de verkligen vill/behöver måste få sagt. Naturligtvis utan att på något sätt blivit ombedda om detta... Det kommer en harang av infernaliskt inlindade ondsinta ord, eller ett kort pilspetsat uttalande. Och det är ju just då, i dessa  ögonblicken som de kommer, de där uppdämda kvävande känslorna som gör så förbenat illa när de träffar mitt i artärerna. 

Har så himmelens svårt att förstå varför !? en del måste få sagt just detta som de vet träffar en öm punkt för att ge en elakhet liknande med en stålförsedd känga. Ofta i sanningens namn. Ofta i ärlighetens namn. Ofta bara för att !?
 Det finns ju verkligen mycket gott vi kan göra för varandra.. Lyfta fram, skoja, uppmuntra , ge försök till konstruktiv kritik, också viktigt, respektera och gilla det som finns att gilla, vilket brukar bli mer och mer när man letar.

Ewa Pihl, en liten, liten men viktig kugge i det stora hjulet, som just nu kallas Jorden.

Inga kommentarer: