iframe { height: 1px; width: 1px; }
Lyckan... kan vara som en svag ton som klingar genom vardagen

MITT BÄSTA MINNE..

MITT BÄSTA MINNE .... 

Vi håller hårt i våra smartphones.
Vi håller i våra fina koppar och vackra kristallglas.
Vi håller i våra bilnycklar.
Vi håller i våra Märkesväskor.

Men vi håller inte så ofta någon annans hand.
Att hålla handen är ju ofta den första fysiska närhet vi har i våra liv,
och kanske om vi har tur, även den sista.

Enkelt men ändå på något sätt svårt..
En tyst gest av vänskap eller kärlek..

Vet fortfarande inte varför, har ofta undrat över denna händelse som vuxen.

När jag var sisådär en fem eller sex år, gick min pappa och jag över åkrarna hemåt. Vi hade varit hos släktingarna på en annan bondgård.
Det var en ljus solnedgång nära Vätternstranden.
Jag fick då denna tanke !?

DETTA ÖGONBLICK MÅSTE JAG BEVARA? Och jag blundade och tänkte intensivt på den grova handen i min lilla.
Det var ett ögonblick av total´ trygghet.
Jag tittade upp mot pappa och kände en helt´överväldigande kärlek till honom.
Den genomströmmade hela min lilla kropp..

Och jag har sedan, när som helst kunnat känna denna stunden exakt´så som den var och kändes!!

Tycker fortfarande det är märkligt, men också underbart.
Undrar vad som fick mej till detta. Vet inte?

Kanske en slags vetskap att detta var till låns, det skulle inte vara för evigt? Och så var det ju...

Inga kommentarer: